slisshh-slisshh-slisshh

your friendly neighbourhood queer

Uppdatering

Kategori:Trans

Hej alla som fortfarande har tålamodet att kolla i fall jag uppdaterat den här bloggen! Jag tänkte att det var dags att skriva en uppdatering till er som inte följer mig på youtube och får era uppdateringar därifrån. 
 
Som ni kanske kommer ihåg hade jag ett slags avgörande möte i höstas med min doktor och psykolog på Lundströmmottagningen då jag fick min diagnos men inga remisser, vilket var vad jag hade förväntat mig av att få genom att bli diagnostierad. 
Jag blev skickad till vuxenpsyk för att genomgå DBT, dialektisk beteendeterapi, som jag påbörjade men sedan slutade efter några veckor eller så då det hela inte riktigt gick ihop. Min psykolog och läkare sa att de skulle möte mig tillsammans med min terapeut ett år senare.
Efter det hade jag en sporadisk kontakt med psykiatrin fram tills förra veckan då jag hade det fruktade besöket med Lundström, min gamla terapeut och vad som kan vara min nya terapeut (jag ska börja MBT, mentaliseringsbaserad terapi, i januari efter introduktionskursen). Jag hade även sambo A med mig som stöd och som möjligt vittne i fall situationen skulle gå ur kontroll som den gjorde förra gången och som tröst. 
 
I fall ni inte redan visste så började jag självmedicinera testosteron den tjugoåttonde juli och jag var väldigt nervös över att berätta detta för mina gamla utredare då de inte har, vad jag vet, någon policy angående självmedicinerande "patienter" och var därför inte säker på vad de skulle göra. 
Jag funderade på att inte berätta men efter några undrande blickar från min, kanske, framtida teraput (som var den enda förutom min sambo som visste om min situation) bestämde jag mig för att det ändå var for the best. Jag hade förväntat mig att bli utslängd eller inlåst eller vad som helst men de sa bara "jaha okej" och så var det över. 
De ska skicka en remiss till hormonläkare om två veckor vilket betyder att jag förhoppningsvis kommer att bli kallad ungefär samtidigt som mitt förråd med testosteron jag har nu tar slut. 
Remiss till plastikkirurg kommer skickas när jag är ungefär ett år på testosteron. 
 
Jag kan inte riktigt förstå att det har hänt! Det känns overkligt och konstigt att det tog två år och så mycket lidande bara för att få höra en läkare säga "jag skriver en remiss veckan efter nästa". Och jag slutar aldrig förundras över utredarnas attityder som även min sambo uppmärksammade, vilket kändes skönt för annars känns det som något de flesta (cis)personer lätt kan vifta (inte några av mina sambos dock) bort med "aja men det är så systemet ser ut" eller liknande argument. 
 
Jag kommer inte behöva träffa mina utredare mer än bara en gång om året under min terapi (som kommer ta ett och ett halvt år) då de vill följa upp med mitt mående vilket känns helt amazing. 
Det är liksom slut på det här stadiet i mitt liv nu och jag är både lättad och förvirrad. Lättnad på grund utav uppenbara anledningar men också förvirrad eftersom det här har varit en sån extremt stor del av mitt liv de senaste två-tre åren och nu är det bara slut! Så himla asbra och skönt att det är slut men det känns alltid konstigt att gå vidare från något även om det är framsteg det handlar om. Nu börjar en annan resa och det är spännande och läskigt. 
 
Här kommer de senaste två filmerna om testo och mötet!
  
  

En ny passion

Kategori:Allmänt

De senaste helgerna, oftast söndagarna, har jag av någon outgrundlig anledning vaknat tidigt och funnit det mer eller mindre omöjligt att somna om. Detta har lett till upptäckten av en ny passion - brunch!
Åh, jag gillar att stänga in mig i köket och göra iordning en, oftast experimentell, blandning av frukost och lunch att servera till sömndruckna vänner och bekanta (eller helt enkelt vem det än är som råkar befinna sig i kollektivet). 

En favorit har blivit veganska müsliscones: ersätt matfettet med antingen kokosfett eller mjölkfritt smör och hälften av mjölet med müsli (eller en blandning av de frön och gryn en råkar ha hemma). Vätskan kan vara antingen vatten, sojamjölk eller havremjölk. 
Gör en enda stor kaka av smeten och bryt eller skär sedan av bitar vid servering. 

Ett annat recept jag hittar är stekta yoghurtbröd! Enligt hemsidan lyder receptet:
  • 4 dl vetemjöl
  • 2 tsk bakpulver
  • 1 tsk salt
  • 4 dl yoghurt (10%)
  • 1 ägg
  • 1 dl olja till stekning
  • Jag använder havre eller sojayoghurt, skippar ägget och blandar i sesamfrön. 
  • Klicka ut smeten (som är extremt kladdig) i rikligt med het olja (det blir typ som att fritera) och när jag vänder på bröden första gången plattar hag till klickarna med stekspaden så att de blir mer brödlika. 
Majsmuffins är även kul! Receptet jag utgår ifrån är:

Ingredienser: / 2 dl majsmjöl, alternativt mandelmjöl (0.8 US cup) / 1/2 dl linfrön (0.4 US cup) / 1 msk fiberhusk, psyliumseedhusk /3 tsk bakpulver / 1 nypa salt / 3 dl valfri mjölk, jag använde mandelmjölk (1.2 US cup) / 3-4 msk kokosolja / Bär & sesamfrön till topping, valfritt.Ingredienser: / 2 dl majsmjöl, alternativt mandelmjöl (0.8 US cup) / 1/2 dl linfrön (0.4 US cup) / 1 msk fiberhusk, psyliumseedhusk /3 tsk bakpulver / 1 nypa salt / 3 dl valfri mjölk, jag använde mandelmjölk (1.2 US cup) / 3-4 msk kokosolja / Bär & sesamfrön till topping, valfritt.

Gör så här: Sätt ugnen på 250 grader. Blanda alla torra ingredienser i en skål. Häll därefter i kokosoljan och mjölken, blanda väl och låt stå och dra 5-10 minuter så att fiberhusken binder vätskan. Häll upp i muffinsformar eller i en brödform. Jag toppade även med lite lingon och sesamfrön vilket är valfritt såklart. Grädda i mitten av ugnen i 12-15 min. torra ingredienser i en skål. Häll därefter i kokosoljan och mjölken, blanda väl och låt stå och dra 5-10 minuter så att fiberhusken binder vätskan. Häll upp i muffinsformar eller i en brödform. Jag toppade även med lite lingon och sesamfrön vilket är valfritt såklart. Grädda i mitten av ugnen i 12-15 min.

Jag skippar bären, mandelmjöl och ibland fiberhusk. Ibland har jag kryddat med mycket örtsalt, peppar, vitlök och örter för att göra det lite matigt. 

Pannkakor, rårakor, råstekt potatis (en personlig favorit är att steka potatisen med örtsalt, svartpeppar och persilja) och/eller svampstuvning är även gott att ha med på brunchbordet. 


Bruncha väl!

Detta är inte nyår

Kategori:Allmänt

Jaha, då var ett nytt år på gång. 
Jag har alltid varit den som stått först i kön när det kommer till att skriva en årskrönika; lista det gångna årets upp och nedgångar, skriva om alla nya saker jag upplevt och fundera över vad jag vill ha utav det nya året. 
Men inte i år. 
Som jag säkerligen nämnt många gånger innan (och om jag inte gjort det är jag mycket förvånad) så gillar jag inte nyår. Jag gillar inte att fira, jag gillar inte att tänka på allt jag gjort (samt inte gjort) och allt jag vill göra/undvika.
På nyår vill jag bara skapa en kokong utav filtar och stanna i den tills alla nyårshälsningar ebbat ut och jag säkert kan komma fram utan att behöva tänka på att ännu ett år kommit och gått. 
Nej, lämna mig bara i fred. Lämna mig ensam att ignorera allt vad fyrverkerier och champagne innebär och låt mig försöka att bearbeta alla mina förvirrade känslor för mig själv. Eller låt mig vara ledsen. 

I år var det flera fester på gång. Jag funderade länge på vart jag ville gå, och om jag ville gå, och försökte förutse vilket humör jag kunde tänkas vara på när nyårsafton väl visade sitt fula tryne. 
Två dagar innan nyår satt jag i den så gott som tomma lägenheten jag under de senaste två månaderna delat med rumskamrat L och fylldes av en stark känsla av att bara fly från allt. 
Så nu sitter jag här, i mina föräldrars källare, den första januari år 2015. Nyårsaftonen spenderades i morgonrock i soffan framför tvn. På kvällen slog mor min mig följe och vi tittade på Harry Potter tillsammans samt intog ett par glas mousserande vin tillsammans. 
Mot slutet av den tredje Harry Potter filmen gick jag till sängs, ca tjugo minuter innan tolvslaget, och gjorde mitt bästa att ignorera de få fyrverkerierna som smällde utanför vid vad jag endast kan gissa var tolvslaget. 
Tretton timmar senare vaknade jag och försökte mitt allra bästa att ignorera dagens datum. 
En av de bättre nyåren jag upplevt ändå! Jag fick endast en eller två direkta önskningar om ett gott nytt år och gjorde inga uttalanden om nyårslöften eller sentimentala tankar eller dialoger om det gångna året. 
Vad finns det att säga? Jag prövade nya saker, var modig, var feg, var ledsen, var glad etc etc. 
Gårdagen innehåller endast så mycket betydelse jag väljer att ge den och jag väljer att inte ge den någonting alls. Inte i år. 
Jag har spenderat så många nyårsaftonar i tårar, i ångest, i panik, i inbillad förhoppning och sentimental nostalgi men jag har gått vidare. Jag har gjort slut med nyår. Vi ville olika saker och jag var trött på att nyår gång på gång sårade mig och fick mig att må dåligt så i år gjorde jag slut. 
Det är inte första gången jag inte firar eller bestämt mig för att spendera kvällen ensam men det var först i år jag kände mig separerad från allt vad nyår innebär. 
Fuck allt. 2015 kommer att göra mig ledsen, glad, besviken, pirrig och nervös. Jag har inga förväntningar. Jag träder in i det nya året såsom jag trätt in i alla andra dagar i mitt liv; utan förväntningar med med förhoppningen om att saker kommer att förändras. Ett svagt hopp om att allt kommer att ändras, om att den kommande våren kommer vara våren jag lär känna mig själv och lär mig accrptera allt vad jag är. En skulle kunna hoppas att allt kommer att vara annorlunda men erfarenheter har lärt mig att inget blir som tänkt. 
Kalla mig cynisk eller negativ om du vill. Det är sinnesstämningar och stämplar jag försökt hållt mig borta från. Mest av allt är jag bara trött. 
Men okej då, låt oss hålla tummarna att tiden för piggare tider är kommen och att jag kan hålla mig borta från stämningar såsom "negativ" och "cynisk".  
Jag vill bara vara glad. 
Gott nytt år. Ledset nytt år. Argt nytt år! 

My body, my rules

Kategori:Trans

Min kropp, mina regler. 

Rätten att få bestämma över sin egna kropp verkar en lyx endast tillägnad cispersoner. 
Varför skulle transpersoner få bestämma över sin egna kropp, utveckling och liv? Vilken absurd idé att en transperson som kontakar vården för att inte tvingas bryta lagen eller spendera tusentals kronor för att kunna genomgå den behandling den behöver därmed skulle förlora rätten att tänka utanför normens ytterst lilla box och ha rätten att bestämma vad som är bäst för den själv. 
 
När jag påbörjade min utredning gjorde jag så med inställningen att inte ljuga för teamet för att få det jag vill ha och behöver. Jag tänkte, naivt nog, att om transvården är så dålig som jag hört från andra så måste förändring börja någonstans och att jag kunde göra min lilla del för att försöka hjälpa. 
 
Sedan kanske fyra eller så år tillbaks har jag funderat på hormoner och hormonbehandling. Jag har alltid gått lite fram och tillbaks men nästan alltid hamnat i tanken "jag vill påbörja hormonbehandling men förmodligen inte gå på testosteron livet ut" innan jag börjat tänka om igen eftersom normen menar på att det inte fungerar så. 
Som min läkare på mottagningen uttrycker det; Genuina transsexuella går på hormoner livet ut. 
 
Genuina. Äkta. Som om jag vore något oäkta eller falskt på grund utav att min önskan att bestämma över min kropp och mitt liv inte faller inom ramen för vad som anses vara normativt. 
 
Sedan jag för kanske fyra eller så år tillbaks funderat på hormoner har jag även gjort min research angående vilken påverkan hormoner har på kroppen. Jag vet vad som händer. Jag vet vilka förändringar testosteron ger som är permanenta och vilka som går tillbaks om en bestämmer sig för att sluta ta hormoner. 
Ändå behandlar läkare och psykologer mig som ett barn som vill behålla kakan samtidigt som jag vill äta upp den eftersom de tror sig veta vad som är bäst för mig och vad jag "egentligen" vill. Eller, det vill säga, vad jag egentligen borde vilja.
 
Jag gillar inte mina höfter och de få kurvor min kropp har.
Jag ser raka överkroppar och det värker i mitt hjärta. Jag ser platta bröstkorgar och det värker i min själ.
Jag vet att underhudsfettet går från höfter, bröst (inte så mycket att en får en platt bröstkorg såvida en inte har små bröst), kinder och lår till magen men att denna förändring inte är permanent. 

Jag använder min röst och personen i andra änden telefonen eller kassan ser skeptiskt på mig och jag får frågor så som "Jag trodde det var en kille som skulle ringa", "Det var en kille som lämnade det här numret" eller "Var det din pojkvän som mailade och beställde den här tiden?". 
Jag vet att rösten börjar förändras och en hamnar i målbrottet efter ett par månader eller så på testosteron (beroende på hur hög dos en tar såklart, dessutom är det olika för alla vilket röstläge en hamnar i) och att struphuvudet samt stämbanden slutar växa men inte går tillbaks till sin forna storlek om en slutar med testosteron, vilket resulterar i att en inte får ljusare röst av att sluta med hormonbehandlingen. 
 
Tanken på sex och att någon skulle ta på min kropp äcklar mig. Jag fantiserar om att mitt könsorgan ser annorlunda ut och det känns som att jag saknar något när jag ser ner på min fitta. 
Min underlivsdysfori är inte så stark att jag vill ha könskorrigerande underlivskirurgi men jag vet att när en börjar ta testosteron så kommer ens klitoris att växa och kan bli flera centimeter större och längre (storlek och växt på klitoris är också individuellt) samt erigeras vid kåthet. Jag vet att tanken på att ha denna kuk, på att kunna få stånd, är nog för att få mig att fantisera om ett rikare sexliv och mer självkänsla.
Jag vet att tillväxten av klitoris slutar men inte går tillbaks om en slutar ta testosteron.
 
Detta är de tre huvudfaktorerna till att jag upplever dysfori. 
 
Allt jag vill är att kunna bestämma över min egna kropp. Jag vill kunna korrigera den själv tills jag känner mig mer självsäker, bekväm och tills dysforin inte är lika påtaglig. Jag skulle gissa att en kortare hormonbehandling skulle räcka för att få mig att känna mig bättre, men det är inte en omöjlig tanke att jag skulle fortsätta ta testosteron under en längre period vilket också är något jag delat med mig av till mina utredare. 
 
Varför är detta ett så underligt begär? Varför anser mina utredare min vilja att själv bestämma hur min kropp ska korrigeras är hotfull?
 
När ska transpersoner få tillbaks makten att bestämma över sina egna kroppar? Varför måste vi gå igenom allt vi tvingas gå igenom för att gå vår vilja igenom? Varför förstår så få människor att vi lägger våra liv i händerna på läkare, psykologer och socionomer som upprättåller cissexistiska och transfoba tankar och strukturer och varför många av oss anser att detta är felaktigt och förnedrande?
 
När ska transpersoner börja behandlas som människor?

Mvh, Bitter

Kategori:Teckningar

 

Tankar

Kategori:Trans

Livet är förvirrande och världen är grym.
 
Jag har nog aldrig varit så besviken och förkrossad i hela mitt liv som när jag satt på mötet med min psykolog och läkare på Lundsströmmottagningen och de förklarade för mig att jag inte kunde gå vidare med min transition.
Jag hade föreställt mig (om än lite naivt eftersom jag samtidigt hade väldigt starka vibbar att saker inte skulle gå som jag ville) hur en remiss skulle skickas till plastikkirurgen och hur jag snart skulle kunna förbereda mig för operation och prata med hormonläkare. 
 
Jag fick ur mig så mycket känslor under det mötet att jag kände mig helt tom flera dagar efteråt. Det var som om en damm hade öppnat sig och allt bara rann ur mig. 
Nej, det sprutade ur mig. Dammen öppnade sig inte, den sprack.
 
Efter mötet väntade på att känslorna skulle komma tillbaks. Men inget hände. 
Jag hade förväntat mig ett nervöst sammanbrott samma kväll, nästa dag eller nästa vecka men inget kom. 
Jag fick ur mig allt under mötet och istället för att, som jag hade förväntat mig, brytas ner såg jag framför mig ett nytt mål att ta mig an. 
 
Jag blev dock inte motiverad och ambitiös. Nu är jag bara bitter. Arg. 
 
Jag har kämpat med psykisk ohälsa i flera former sedan jag var lite och kanske egentligen hela mitt liv och jag förstår inte alls hur mina utredare förväntar sig att jag bara abra kadabra ska bli "stabil" eller "frisk". Min psykiska ohälsa är lika mycket del av mitt liv som min transidentitet och de två är inte alltid sammanlänkade. 
 
Själv kan jag se framför mig hur könskorrigerande behandling (dvs mastektomi och hormonbehandling) skulle kunna förbättra mitt psykiska mående, inte försämra det. Dessutom förstår jag inte hur de resonerar när de menar att nekan och extra väntan på en sådan behandling inte skulle försämra mitt mående. 
 
Jag blir argare och argare, mer och mer bitter. 
 
Revolutionen måste hända snart innan fler måste lida för andras bekvämlighet och benhård grepp om tvåkönssystemet och normativa tankar kring könsidentiteter, psykisk ohälsa och behandlingar.

Tankar

Kategori:Trans

Jag tittar på Finding Trans och funderar lite. 
Vad kan en göra för kopplingar mellan ens barndom och ens transidentiet? Vilka tankar och känslor kan en förstå handlade om ens transidentiet och vilka handlade om normers starka grepp?
 
Till exempel: spelar det någon roll vad en lekte med för slags leksaker eller vad en hade för kläder på sig när en var liten? Är detta en tidigt tecken på att ett barn kan vara trans?
 
Så som jag ser det kan det såklart vara det men det behöver inte vara det. Ett barn med det tilldelade könet pojke som gillar dockor behöver inte vara trans och vice versa. Att gilla lekar, leksaker och kläder som överskrider den binära könsnormen behöver inte vara ett uttryck för något annat än att barnet i fråga gör vad den tycker om och skiter fullständigt i vad den "borde göra". 
 
Men det kan såklart vara annorlunda. Det enklaste sättet att förhålla sig till den sidan av tvåkönssystemet är att gå dit en vill vara; ett barn som är tilldelat ett felaktigt kön som leker och uttrycker sig som "det andra könet" eftersom det är det lättaste sättet att vara sig själv. 
 
När jag var liten hade jag mest på min klänningar jag fick av mina far eller morföräldrar vid speciella tillställningar (skolavslutningar etc) men när jag fick välja lämnade jag oftast kjolen hemma.
Mina favoritlekar var med mina gosedjur, bilar, dinosaurier och dockor men mest brukade jag låtsas att jag var någon annan. Min favorit var mitt alter ego vargen Sylvester som oftast var en hårdkokt privatdetektiv. 
När jag var runt åtta kanske började jag ärva min brors kläder och eftersom jag tyckte det var bekvämt och snyggt fortsatte jag ha på mig "pojkkläder" fram till kanske tretton eller fjorton års ålder. 
 
Hade någon gått fram till mig runt den tiden och sagt "Varför leker du såhär? Varför klär du dig såhär? Är du en pojke?" hade jag förmodligen stannat upp och stirrat frågande på den. 
 
Ordet trans fanns inte i min värld förrän jag var sexton eller sjutton.
Jag visste inte att det fanns alternativ. 
Jag visste inte att jag kunde vara på ett annat sätt än så som världen såg mig, så som människor sa åt mig att jag var. 
 
Under större delen av min uppväxt trodde folk att jag var en pojke.
Under större delen av min uppväxt förstod jag inte hur flickor fungerade.
Under större delen av min uppväxt hatade jag könsnormerna och pratade ofta med mina föräldrar om hur konstigt och dåligt det var att flickor var tvunga att vara rosa och pojkar var tvungna att vara blå.
 
Var detta tecken på att jag hade tankar och frågor om min könsidentitet redan i tidig ålder?
 
Jag vet inte. Spelar det egentligen någon roll?
 
De saker som jag kan se tillbaks på och tänka faktiskt var tecken på att jag var obekväm i mitt tilldelade kön är till exempel att jag ofta lekte att jag var någon annan och då var jag alltid en pojke.
Känslan av utanförskap och förvirring när jag gick med en grupp jämnåriga tjejer som pratade om hur spännande det skulle vara med mens, hur roligt det är att köpa bhar och få bröst och andra "tjejgrejer". 
Huvudvärken, ångesten, nedstämdheten och panikattackerna som började plåga mig när jag började komma in i pubertetet och hur ca åtta års ständig värk plötsligt försvann när jag kom ut som trans. 
 
Jag önskar att jag hade kommit i kontakt med trans tidigare i livet samtidigt som jag med skräck kan se framför mig högstadieåren som en transperson. 
Vad hade blivit annorlunda? Hur hade det känts nu?
 
Det spelar ingen roll hur tidigt eller sent i livet en person inser att de är trans. Det spelar ingen roll hur ung eller gammal en är när en kommer ut som trans. 
Detta gör en person mer eller mindre trans.
Detta gör inte mig mer eller mindre trans.
 
Det gör mig bara lite mer eftertänksam. 

Katter

Kategori:Djur



Jag lägger inte upp så många bilder på bloggen längre, men om ni är intresserade av att fortsätta njuta av mina undersköna foton kan ni följa mig på instagram! Samma användarnamn som här på bloggen.

Om att dansa

Kategori:Drag

Jag har aldrig varit förtjust i att dansa men kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att det ofta handlar om att prestera, att se bra ut och att framföra något framför eller mitt bland en massa människor. 
På låg och mellanstadiet dansades det på discon och under sporadiska danslektioner. Jag var nog på ett eller annat disco och kommer ihåg att jag mest stod vid godisskålen och plockade ut alla mina favoriter. 
Att bjuda upp någon skulle resulteras i att retas eller nekas (eller både och) och att bli uppbjuden hände helt enkelt inte. 

Danslektionerna var simpla; ett steg fram, ett steg bak, cha-cha-cha!

Nej, jag har dock aldrig dansat frivilligt i mer än kanske tio sekunder eller så (små humörsvängningar som resulterat i lite tyst twistande eller valsande ensam hemma under matlagningen eller andra förberedelser).
På studentbalen dansade alla vals innan den fria dansen bröt ut, och jag hoppade motvilligt in med jämna mellanrum för att osäkert vifta lite på diverse lemmar i takt till musiken.

Nej, jag har aldrig dansat eller tyckt om att dansa. 

I förrgår var det fest. 
Jag och kompis E förberedde och begav oss tillsammans och trots att jag inte skulle ha passerat ett blåstest så gick jag rakt och tänkte klart. Ingen extremfylla här inte. 
Väl framme, och på bra humör, svängde jag och E runt i en slarvig vals på det tomma dansgolven men drog oss sedan mot sidan av det igen. 

Dansgolvet fylldes snabbt och jag kommer inte ihåg exakt när eller hur det hände men plötsligt stod jag där, mitt på dansgolvet, och svajade.
De gröna ljuset och rytmen var förförisk och jag kände hur osäkerheten långsamt smälte undan för att ge plats åt en skön, sorgelös känsla. 
Med jämna mellanrum kastade jag några blickar på de närmast mig för att jämföra danssteg, rörelser och försöka möra hur säkra de verkade vara på sin sak.
Efter inte särskilt lång tid alls drog jag slutsatsen att alla där (iaf de närmast mig) inte brydde sig ett skit om någon betraktade dem, ansåg att de dansade snyggt eller fult eller något överhuvudtaget. 
Jag började släppa taget lite mer. Detta var inte första gången jag försökt "släppa taget" eller sluta vara en sådan torrboll men däremot första gången jag lyckats övertala mig själv och, som romantiker brukar säga, förlora mig själv i musiken. 
Ett steg fram, ett steg bak, cha-cha-cha
Och så vidare. 

Detta var första gången jag helt frivilligt dansade på ett dansgolv och njöt av det och hade roligt. 
Jag har inlett en ny fas i mitt livet. Samuel 2.0

För att göra saken ännu roligare blev jag utsedd Prom Queen för min outfit och krönt med en liten glittrig tiara.



Vad hände sen?

Kategori:Ångest

Onsdagen den sjuttonde september. 
Efter två års frustration och väntan var den äntligen här. Dagen D. 
Mötet börjar inte förrän halv två men jag tar pendeln fem i tolv. På tåget spiller jag kaffe över mig själv två gånger; första gången när jag sätter mig ner och lyckas slå av locket på pappersmuggen och andra gången när jag glömmer av steget mellan sätet och gång. 

Illamående av nervositet tar jag tvåans buss längs den välkända vägen till mottagningen. Jag har inte saknat den.

Fyrtio minuter tidig.
En halvtimme.
Tio minuter redan?

Läkaren kommer och hämtar mig och jag stoppar hastigt och slarvigt ner mobilen och mp3n i fickorna. Hörlurarna lämnar jag nedstoppade i sjalen, där jag brukar ha dem om jag inte hinner rulla ihop dem i fickan tillsammans med mp3n.

Psykologen och läkaren har sina ansikten inställda på allvar och illamåendet kommer och går. Funderar på att spy i ren protest.

"Hur känns det?" 
Ja, jo, nervöst. Oroligt. Känns som en fånig fråga; hur tror de att det känns? Någon sannolikhet att få goda nyheter försvann när jag kände den tryckta stämningen i rummet. Jag vet vad som kommer att hända.

"Vi följer din blogg, bara så att du vet."

Jaha, joho, minsann. Funderar snabbt på vad jag kan ha sagt i alla mina videoklipp men inser att det är för många för mitt dåliga minne och att jag förmodligen kan stå för allt jag sagt om utredningen.

"Varför väljer du att blotta hela ditt liv på internet?"

Mhm, jojo, jaså. Förklarar, blir irriterad. Vad vet de om hela mitt liv och vad jag väljer att "blottlägga"?

De frågar hur det skulle kännas om jag inte fick någon diagnos. Jag säger att min tid här skulle kännas bortkastad.
Läkaren och psykologen utbyter en menande, och orolig, blick och ber mig förklara.
Irritationen växer för hur tror de att det känns? Anser de att dessa två år har bidragit till något? Vad är poängen med dessa två år om de inte slutar i behandling? 
Läkaren pratar om att en kommer till mottagningen för att känna sig mer säker på sin könsodrntitet, lära sig mer om sig själv och-
"MEN JAG VISSTE JU REDAN VEM JAG VAR NÄR JAG KOM HIT. Det handlade inte om-" tårar "-handlade inte om min identitet utan att övertala... Övertyga..."

För många tårar nu. Blickar flyger mellan läkare och psykolog. 

Det pratas om somatiska sjukdomar. Cancer, stroke, hjärtattacker och blodproppar. Ärftligt. Risken är för stor. Hormonbehandling kan sluta i 
cancer
blodproppar
hjärtattacker
blodproppar
Risken är för stor. 

För att inte tala om min psykiska hälsa! Vilket vi gjorde. Länge. 

Emotionellt ostabil.
Jag? Ja, jo... 
Om hormonbehandling eller operation ger oönskade resultat eller i fall det blir komplikationer är du för ostabil för att hantera det.
Mhm, jaså...
Titta bara på dig nu! Om du tar dessa nyheter så hårt tänk dig då om du fått höra det av kirurgen eller läkaren? 
Ja, jo... 

Hörlurarna jag stoppat i sjalen känns i vägen. Gråten har börjat på riktigt nu; tårar, chock, ilska.
Jag tar upp mp3n och snurrar hörlurarna runt den och stoppar sedan allt i fickan?
"Slutade du spela in nu?"

Jag beter mig omoget. Jag skriker. Jag fnyser åt deras upprepade försök att förmedla till mig hur de gör detta för mitt eget bästa. För min psykiska hälsa. 
Det känns, just där och då, otroligt skrattretande. 
Min psykiska hälsa? Menar de den psykiska hälsa som skulle förbättras och kunnas arbetas på om jag fick vård? Jaha, ja, den hälsan. 

Jag spårar ur. Håller inte med. Kan inte prata. 
Lyckas förmedla mitt missnöje.
"Men vad skulle du göra om du var i vår situation?"
"Men vad skulle du göra om du var i vår situation?"
"Vad skulle du göra?"
"Svara på frågan!"
"X ställde en fråga."
"Hör du oss?"
"Vad skulle du göra om du var i vår situation?"

VAD SKULLE NI GÖRA OM NI VAR I MIN SITUATION

Tystnad. 

Jag stänger ner. Det finns inget mer att säga. Vad är poängen? Vi går ju bara runt i cirklar.

Kan någon komma och hämta dig? Kan någon möta upp dig? Hur kom du hit? Kan du ta dig tillbaka? Klarar du dig? Ska vi skriva in dig?

Det finns inget. Ingenting bortom känslan av mina domnande ben och fingrar. Känslan av stolen.
Det finns ingenting.

Vi ringer till östra, finns det plats? Taxi måste beställas. Men ska vi skicka honom till östra? Kanske Falköping? 

Chock.

Säkert svårt att komma in på östra.

Jag torkar tårarna, sätter på mig glasögonen och ställer mig upp
För mycket problem. 

Vart ska du vad händer nej du ska in annars måste vi tvångsinlägga dig sitt vad hör du vad känner du

Taxin kommer fem över halv fyra. Eller kanske fem. Vem har koll på tiden nu. 
Sover i taxin. Kommer till akutpsyk. Väntrum.
Väntrum.
Väntrum. 
Äter för första gången sedan klockan tolv; en slemmig smörgås och några smaklösa skorpor.
Väntrum.
Väntrum.
Väntrum.
Går ut. En gubbe spyr. Går in.
Väntrum.
Väntrum.
Väntrum.
Jag får träffa en läkare snart.
Väntrum.
Väntrum.
Väntrum.
En timme senare får jag träffa en läkare.
En timme eller mer efter det lämnar jag östra sjukhuset.

Jag har nog inga känslor kvar nu. Eller? Jag vet inte.
Jag har saker jag måste göra; gå ner ca 30 kg och bli psykiskt stabil. Sedan kan jag få behandling. Seden kan jag få vård.
Vi får se vad som kommer att hända nu.


Självporträtt

Kategori:Tavlor

-

Kategori:

Nu var det ett tag sedan jag skrev! Det känns som att det inte blir så mycket tid över när en, extremt trött och hungrig, kommer hem från skolan. Då är det antingen vilopaus, matlagning eller disk som gäller! Det har helt enkelt inte blivit så att jag, med bloggen i åtanke, satt mig ner framför datorn.
Just nu har vi lunchtimme på skolan; en tid jag ibland spenderar med att ta en kort sovstund, lyssna på ljudböcker eller spela mobilspel. Det är skönt att ta en liten paus och vara för sig själv. Lunchrummet är allt för högljutt för min smak.
CSN bråkar fortfarande men förhoppningsvis kommer det att lösa sig imorgon.
Min kurator har skickat remiss till vad jag antar är vuxenpsykiayriska så jag hoppas höra av från dem snart.
Möte i Alingsås om två veckor. 

Önska mig lycka till!

Andra skoldagen

Kategori:Ångest

Återigen vaknade jag innan alarmet.
Återigen blev frukosten en dos ångestdämpande och lite läsning ur boken om stalking. 
Dock kändes det lite lugnare när jag väl kom fram till skolan.
 
Cafeterian var mer bekant och ångesten var inte lika påträngande (vilket inte menar att jag inte satt och kämpade bort tårar, ryckningar och panik, bara att det inte var konstant). 
 
Ett stort problem för mig är att min ångest (och diverse andra problem) helt infantiliserar mig. Förmågor, som är ytterst viktiga att ha, försvinner och jag lämnas kvar som ett litet övergivet barn. 
Jag kan inte kommunicera ordentligt och ibland kan jag knappt prata. Det är svårt att röra sig runt; allt gör mig orolig och allt gör mig lättskrämd. 
Jag kan inte kan inte kan inte kan inte kan inte kan inte går inte inte inte inte går inte går inte går inte kan inte 
 
Delades in i grupper till den första skoluppgiften Gjorde min del och flydde till spårvagnen (där jag somnade och nästan missade min hållplats). Tryckte i mig lite hummus och mandel och somnade. 
 
Ingen energi. Ingen energi alls. 
 
Dessutom är csn jobbiga. 
 
Bleh. 

Första skoldagen

Kategori:Ångest

Jag vaknade innan alarmet som jag sedan låg och stirrade på tills det bara var några minuter kvar då jag gjorde mig bekväm och låtsades sova, som för att intvinga något slags falskt lugn i min spända kropp.

Jag klädde på mig, insåg att jag hade gott om tid till spårvagnen, och läste lite ur rumskamrat Es bok om stalking. 

Det regnade. En del av mig kände att vädret hade bestämt sig för att spegla min ångest och nervositet. Om det var på grund utav solidaritet eller för att retas kunde inte denna del av mig avgöra. Kanske för att de flesta delar av mig var upptagna med att absorbera lugnande och ångestdämpande medel och sedan spänt invänta dess verkan (som aldrig tycktes komma).

Skolor. Skolstarter. Silverkulor. Ångestdämpande.
Jag mötte en halvt bekant som jag utbytte några ord med men var alldeles för upprörd för att kunna hålla en dialog. Istället tryckte jag ner mig på en soffa och darrade.

Titta inte på mig, prata inte med mig! Titta inte på mig prata inte med mig. Tittaintepåmigprataintemedmig

Samling i cafeterian, darr darr darr.
Samling i klassrummet, skak skak skak.
Presentera sig själv och ens pronomen, samuelhannästapersontack.
Prata med människor? Iväg till toaletten, gråt gråt gråt.

Men tänk om det kommer in någon? Kommer personen försöka kommunicera med mig? Måste jag torka ögonen, snyta mig och låtsas att jag bara tog en paus?
Mot vilorummet!

Jag såg en soffa, kollapsade på den och försvann från världen tills jag blev väckt av en lärare någon timme senare.

Alla är klara.
Det är okej, du kan lära känna dina klasskamrater senare.
Inga problem, här har du schemat. 
Din ryggsäck ligger kvar där du lade den.
Ses imorgon.

Hem till rumskamrat E och P, kollapsa i sängen, klapp klapp klapp. Dålig dag? Kram kram kram. Vill du sova vill du kramas vill du ha vatten?
Piller. God natt.

Slocknade. 
Blev väckt några timmar senare och åt potatissallad och solrosgroddar (frukost, för vem har tid att äta frukost på morgonen när en har magen full av existensiell ångest), pratade lite och kände mig bättre.

Jag har haft både bättre dagar och smidigare skolatarter, men får helt enkelt försöka igen imorgon. 
Ny dag, nya möjligheter, som någon positiv människa säkerligen utbrist någon gång.

Dagen innan dagen

Kategori:Allmänt

Det känns som en del har hänt sedan jag skrev senaste, och jag antar att det för en gångs skull är sant. 
 
Dels så var jag ju uppe i Stockholm på ett läger som var riktigt mysigt! Med en jämn fördelning av ångestdämpande under dagarna kunde jag uppskatta sällskapet och aktiviteterna som bland annat var olika workshops och att laga mat tillsammans. 
Efter lägret kom jag hem och var helt slut, jag kanske inte riktigt har vilat upp mig ännu, för sedan tog jag mitt pick och pack och blev skjutsad av mor ner till Göteborg. 
Efter att ha släpat upp alla mina väskor och gosat lite med alla katter jag numera bor med så åkte jag till stan och såg Europa Europa av konstgruppen Ful tillsammans med The Knife. 


Efteråt besökte vi hungerstrejkarna på Järntorget som ni kan hjälpa bland annat genom att skriva under här och skriva till politiker.
 
Igår var en lite lugnare dag då jag och rumskamrat E åkte in till en jättestor loppis i Angered där jag fyndade lite, bland annat en kaffebryggare för trettio kronor och en kofta för tjugo. 
 
Nu är det dagen innan dagen. Dagen innan skolstarten. 
Jag har inte riktigt hunnit tänka ordentligt på det än, jag måste lista ut i vilka väskor de kläder jag kommer att använda ligger nedpackade och bestämma när jag ska upp och börja ta mig in till skolan. 
 Jag ska försöka att inte oroa mig utan istället gå och köpa kaffefilet och ta reda på om kaffebryggaren fungerar och packa upp de nödvändigaste sakerna.
 
Önska mig lycka till!